Åsa Linderborg kommer til Globaliseringskonferansen for å snakke om ulikhet, klasse og frihet. Hun har lenge vært en en tydelig og viktig stemme som tar opp dagens frihetsreformer, veien videre og hvorfor klasseforskjeller og ulikhet er noe som hindrer folks frihet.
Av: NSF og Margrethe Gustavsen, nettredaksjonen
Lindeborg innleder på åpningsmøtet som introduserer konferansen og tar opp tema frihet og fellesskapsløsninger. Vi ønsker å ta tak i frihetsbegrepet og diskutere hva slags samfunn sørger for folks frihet.
Meg eier ingen
Klassespørsmålet er et tema som har opptatt Åsa Linderborg i flere år. Hun har vært en av tydelig stemme i ulike klassedebatter i Sverige de siste årene, som skribent, sosialist, forfatter og klassereisende.
Linderborg har på faktisk vært en av de synligste pådriverne for at man i det hele tatt skal debattere klasse, noe mange har kviet seg for, akkurat som i de andre skandinaviske landene. Mange av diskusjonene kom i kjølvannet av hennes første skjønnlitterære bok, den kritikerroste selvbiografiske barndomsskildringen Meg eier ingen. Det er Åsa Linderborgs fortelling om oppveksten alene med sin pappa, som arbeider som herder på metallverket i Västerås i Sverige.
Han har de fineste blomstene på balkongen, men starter dagen med å kaste opp gårsdagens øl. Han setter av Åsa i mørket utenfor barnehagen, så hun kan vente der til de åpner. Og hun synes han er verdens beste pappa. Meg eier ingen er hennes fortelling om dyp kjærlighet til en pappa som hun samtidig skammet seg over, og om klassetilhørighet og alkoholisme.
Sverigedemokratarna og den liberale klasseforakten
Det er likevel på langt nær bare med utgangspunkt i sin egen historie Linderborg har diskutert klassemotsetningene som blir stadig tydeligere i Sverige. Hun blant annet satt fremgangen til det høyrepopulistiske partiet Sverigedemokratarna i en klassesammenheng, med privatiseringen og uthulingen av den svenske velferdsstaten som bakteppe.
Fordi ingen tør, eller vil ta opp klassekløftene som blir stadig videre, har hun sagt, blir det heller til at man gir etter for presset fra Sverigedemokratarna om å forklare deres popularitet hos velgerne som et invandrings- og integreringsproblem.
– Att säga att vi ska ”tala öppet” om invandringen i stället för om ekonomi, klass och makt är en borgerlig avledningsmanöver, skrev hun i Aftonbladet i 2012.
Etter valget i år, har hun tatt avstand fra den forakten som blir SDs velgere til del, og påpeker dobbeltmoralen i den borgelige avstandstagen fra menneskene man har sviktet, og som ikke har noe sted å gå annet enn til Jimmi Åkesson og hans rasistiske parti:
– Den nya arbetsmarknaden utan kollektivavtal skapar barbari. Låglöneyrken som aldrig ger ekonomisk trygghet och tjänstemannabranscher där snart ingen har fast jobb och alla är utbytbara, har drivits fram av människor med hög svansföring mot SD’s ”hatpropaganda”. Annie Lööf får mediala applåder när hon tar sig ton mot Jimmie Åkesson, men hon kan aldrig göra det i mitt namn. Arbetarklassens fiender är också mina. Till dem räknar jag också Jimmie Åkesson, men inte alla hans väljare.
I en kronikk om den samme liberale klasseforakten skrev hun i vår om den kollektive motsatsen til den ensomme og individualistiske klassereisen i den liberale fortellingen.
– Om alla verkligen gjorde en klassresa, inte bara en och en utan att alla samfällt och på och samma gång reste sig för ett bättre liv, skulle ordet resa inte räcka till – då måste vi prata om en revolution.
